JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Tvingande lagregler

Arrendelagstiftningen är en social skyddslagstiftning till förmån för arrendatorn. Detta gäller framför allt vid jordbruks- och bostadsarrende. I lagen finns därför ett antal tvingande bestämmelser som i de flesta fall skyddar arrendatorn.

Om parterna har avtalat något som strider mot bestämmelserna i 8-11 kapitlen jordabalken, är arrendatorn enligt huvudregeln inte bunden av avtalet i den delen.

Av detta följer att om det som har avtalats är ofördelaktigare än lagen, kan arrendatorn alltid hävda att lagregeln ska gälla och om avtalet ger arrendatorn en fördel jämfört med lagen, kan arrendatorn alltid följa avtalet.

Jordägaren å andra sidan blir bunden av avtalet om det som har avtalats är ofördelaktigare för honom eller henne än vad lagregeln är. Är däremot det som har avtalats fördelaktigare för jordägaren jämfört med lagregeln, blir han eller hon bunden av lagregeln. 

Det är tillåtet att avtala i strid med lagregeln om någon av följande förutsättningar är uppfyllda:

  • Det framgår av lagtexten att parterna har avtalsfrihet.
  • Lagtexten anger att den tvingande regeln kan upphävas genom ett beslut av arrendenämnden och nämnden har godkänt detta, så kallad dispens.

Du kan läsa mer om i vilka fall arrendenämnden kan lämna dispens från tvingande lagregler under Dispens från tvingande regler.

Exempel 1 (jordbruksarrende)

Ett arrendeavtal löper på fem år med en avtalad uppsägningstid på två år.

Arrendatorn kan då säga upp avtalet med ett års uppsägningstid (9 kap. 3 § jordabalken) medan jordägaren är bunden av den avtalade uppsägningstiden på två år (8 kap. 2 § första stycket jordabalken).

Exempel 2 (jordbruksarrende)

Ett arrendeavtal löper på fem år med avtalad uppsägningstid på sex månader.  

Arrendatorn kan då säga upp avtalet med sex månaders uppsägningstid (8 kap. 2 § första stycket jordabalken), medan jordägaren är bunden av minimiuppsägningstiden på ett år (9 kap. 3 § jordabalken). 




Senast ändrad: 2015-03-25